The architectural corps has been the punching bag in the public debate about style and aesthetics. Thus far we have taken a quiet and passive stance on the issue, and have not participated to the extent we can and should. Sometimes out of strategic reasons and so as not to step on any "political toes". This Swedish language article written by Kayrokh is an attempt to nuance the polarized debate and explain to the public why they have taken the wrong people as hostages.

Arkitekturen måste blicka framåt

Arkitekter bör ta ett samhällsansvar. Dels genom att nyansera den polariserade stildebatten, dels genom att stå på brukarens och kvalitetens sida. Det menar Kayrokh Moattar.

Med anledning av de senaste årens alltmer polariserade allmänna debatt kring stil och estetik inom arkitektur och stadsbyggnad, anser jag att det vilar ett samhällsansvar på oss arkitekter att nyansera och ta ställning i frågan. Denna diskussion startade i sociala medier men har nu nått kommunalpolitisk nivå. Medborgarna har tröttnat på det begränsade utbud och den monokultur som den svenska byggbranschen har erbjudit i många decennier. I hopp om bättre livsmiljöer och vackrare städer har man vänt sin frustration mot den mest uppenbara länken i kedjan: arkitektkåren. Som representant för god arkitektur och den vackra staden väljer man det enda alternativ som man har upplevt – det som byggdes i Sverige innan industrialismen revolutionerade våra städer och vårt sätt att leva.

Denna snäva ingångsvinkel har lett till att diskussionen blivit mycket polariserad. Påståenden som att dagens arkitekter bara ritar ”modernistiska lådor” och att det enda sättet att råda bot på den rådande monokulturen är att uppföra nybyggen i så kallad ”klassisk stil ” har blivit vanliga. Den typen av resonemang erbjuder lättbegripliga svar till komplexa frågeställningar. Däremot saknar de ett helhetsperspektiv och baseras varken på evidens eller professionell analys. Uppdelningen mellan ”modernt och klassiskt” är ett ytterst ytligt sätt att se på arkitektur och dess historia.

Arkitektur skiljer sig väsentligt från så kallad skön eller fri konst: byggnader är inte målningar. Varje hus som byggs ska bemöta tusentals olika krav – på funktion och konstruktion, på säkerhet, hållbarhet, ekonomi och politik. Arkitektens jobb är att ge ett bra svar till projektets samtliga parametrar.

Gemensamma drag bland arkitektoniska verk som uppfördes inom samma tidsrymd klassificeras som stilar. En sådan klassificering utförs av historiker, årtionden i efterhand, och bör därmed inte vara fokus för hur byggnader gestaltas i dag. Det är ett misstag att undersöka stilar utan att ta hänsyn till de bakomliggande socio-ekonomiska och byggtekniska förutsättningar som ligger till grund för dessa. Att vi numera varken använder oss av slaveri eller billig arbetskraft; att vi i dag inte längre kan bygga sten- eller tegelkonstruktioner; att vi nu ritar hus och städer som är möjliga att använda för alla, att vi i dag står inför utmaningar som hotar vår existens – allt detta innebär direkta konsekvenser för hur våra nybyggda hus ser ut.

Att premiera den ena eller andra stilen gynnar varken projektet, beställaren eller samhället. Arkitekten begränsas från att hitta de mest relevanta lösningarna för projektet. Än mer oroväckande är den trend inom kommunerna som innebär att politiker försöker styra gestaltningen. Stilkrav inom arkitektur har en hemsk historia, med många exempel inom 1900-talets fascistiska, nazistiska och stalinistiska arkitektur.

Jag förstår och delar allmänhetens frustration över mycket av det som byggs i dag. Byggbranschen har länge misslyckats med att erbjuda vackra, trivsamma och prisvärda bostäder och livsmiljöer. Det kan inte bara arkitektkåren hållas ansvarig för. I kampen mellan samhällsnytta och byggherrarnas lönsamhetskrav är arkitekten slutanvändarens bundsförvant. Vi ska inte blunda för det senaste decenniets kvalitativt positiva trendskifte i svensk arkitektur och sätta fler käppar i hjulen för alla dem som med svett och tårar kämpar för att förbättra våra byggda miljöer. Självklart ska vi agera kritiskt och ta ansvar för våra brister; lyhörda för kritik ska vi alltid sträva efter att det vi ritar också uppskattas av de som använder det. Men en enbart bakåtblickande syn på arkitektur och stadsbyggnad tar oss inte i mål.